Mikael Timm reviews The Refugees for Sveriges Radio.
2016 kom romanen Sympatisören om livet bland vietnameser i USA. Den blev ett stort genombrott för Viet Thanh Nguyen som är tillbaka med en suverän novellsamling
När jag läste att en författare som bara skrivit en enda roman fick Pulitzerrpriset, Carnegiemedaljen, Edgar medaljen för debutroman och författaren till på köpet fick det så kallade genipriset från MacArthur Foundation plus Guggenheim Fellowship så tänkte jag att OK, vi lever i Trumps tid. För mycket är inte nog. Dessutom hade jag läst artiklar och recensioner av Viet Thanh Nguyen – så märklig var han väl inte?
Sedan jag öppnade romanen Sympatisören – och visst… En sarkastisk, rolig och överraskande spionroman om livet bland sydvietnameser som flytt till USA.
Men det är nu priskommittéerna borde ta fram de stora diplomen. Novellerna i Flyktingar är så perfekt skrivna att det är bäst att förbjuda boken på skrivarkurser – annars kommer eleverna att drabbas av kollektiv depression och ta jobb på reklambyrå.
Åtta noveller om vietnamesiska familjer som flytt hemlandet efter 1975 då Nordvietnam vann kriget. Åtta noveller som inte överraskar genom ämnesval eller spektakulära flyktberättelser utan genom att de är så kompletta. De reser sig monoliter över samtidens text-pladder. Viet Than Nguyen bäddar in all smärta, alla märkligheter i texten. Inget sticker ut, inget viftar till läsaren: se mig!
I bokens bästa novell, “Amerikanerna”, berättar författaren om ett äldre amerikanskt par som besöker sin dotter som flyttat till Vietnam. Fadern känner sig inte hemma. Han flög B 52-or under kriget och har bombat landet han besöker, men aldrig upplevt det.
Nu försöker han förstå sin dotters livsval. Hon säger att hon känner sig hemma i detta främmande land. Men för fadern verkar allt sämre än i det nya hemlandet. Hur kan dottern välja detta fattiga liv framför möjligheternas USA?
Upplägget är tydligt som i en Hemingway-berättelse. Fakta redovisas. Få adjektiv, inga långa utläggningar, ingen modernistiskt språkspel utan en allvetande berättare.
Det skrivna gäller. Först en bra bit in förstår vi att fadern är svart, att modern är japanska – hela familjen är och har alltid varit utanför. Och det är detta utanförskap de åtta novellerna utforskar.
Språket är en total motsats till virtuost snitsiga samtidighet som präglade debutromanen. Novellerna är som att läsa Guy de Maupassant. Inga enkla slutpoänger, inga överdrivna metaforer. Livet som text. Med perfekt skärpa.
Det är så skickligt skrivet att inte orden utan gestalterna kryper in i medvetandet. Efter läsningen minns jag inte citat utan människor som jag tycker mig ha träffat.
Om det finns några priser kvar så är det bara att skicka över dem till Viet Thanh Nguyen och samtidigt be honom skynda på med bok tre.
