Recension: “Flyktingar” av Viet Thanh Nguyen

Ulf Karl Olov Nilsson reviews The Refugees by Viet Thanh Nguyen in this article for Göteborgs-Posten.

American author Viet Thanh Nguyen was awarded the Pulizer Prize for his debut novel “The Sympathizer”. 
Picture: Remo Casilli

Hans debutroman var en fascinerande blick på Vietnamkriget från ett oväntat håll. Ulf Karl Olov Nilsson läser noveller om flyktens efteråt fyllda av sorgsen och karg humor.

Viet Thanh Nguyen slog igenom stort med sin debutroman “Sympatisören” som bland annat vann Pulitzerpriset 2016. I den brett upplagda debuten låter han en nordvietnamesisk kommunistisk dubbelagent berätta om sitt liv bland sydvietnameser i amerikansk exil där huvudpersonen bland annat blir ”kulturell rådgivare” i en filmproduktion som i hög grad liknar “Apocalypse Now” – det är en fascinerande blick på Vietnamkriget från ett oväntat håll.

“Det märks att han skrivit på dessa berättelser i mer än ett decennium.”

Den på svenska nyutkomna samlingen “Flyktingar” har ett mindre anspråksfullt anslag, men är ytterst drivet och litterärt genomarbetat. Det märks att han skrivit på dessa berättelser i mer än ett decennium. Viet Thanh Nguyen föddes själv i Vietnam men flydde 1975, då fyra år gammal, med sina föräldrar till USA. I åtta snyggt berättade noveller visar han här på ett knippe människoöden som, likt honom själv, lämnat Saigon och flytt till Kalifornien.

I den första gastkramande berättelsen tar sig en kvinnlig spökskrivare an uppdraget att skriva självbiografin för en man vars son utfört en skolskjutning, men hon hemsöks snart av ett eget spöke, sin egen bror som drunknade när familjen flydde Sydvietnam i en överfylld ranglig båt. I en annan novell börjar Professor Kahn plötsligt kalla sin hustru sedan fyrtio år tillbaka för ett annat kvinnonamn; det visar sig vara början på en ödesdiger demens. Efter det initiala obehaget – är det en annan kvinna som är makens stora kärlek? – får mrs Kahn till sist ge upp och övertar den andra kvinnans namn. Onekligen en brutal analogi till flyktingens position mellan ny och gammal identitet.

I avslutande smått mästerliga ”Faderland” utvecklas namntemat. En far som blivit kvar i Vietnam efter att fru och barn lämnat honom för USA har namngett sin andra barnaskara med exakt samma förnamn som sin första. När den unga vietnamesiska dottern får besök av sin namne, den spenderande amerikanska halvsystern, visar sig den tjusiga ytan med lyxrestaurangbesök, gåvor i form av Victoria Secret-underkläder och inte minst en läkarlegitimation, till sist vara en ren bluff, men väl en mycket sårbar och ömsint bluff. Ja, Nguyen kan konsten att vrida på förutsägbara perspektiv både en och två gånger.

“Något explicit våld förekommer inte, inte heller berättas det konkret om flykten.”

Ni hör själva, intrigernas ansatser är omedelbart intresseväckande och författaren skriver lika lyhört som rakt på sak, något också översättaren Hans Berggren förvaltat utmärkt. Boken utspelar sig konsekvent i flyendets efteråt. Något explicit våld förekommer inte, inte heller berättas det konkret om flykten eller speciellt mycket om orsakerna till den. Snarare gestaltas människornas utsatta situation indirekt, i sina kluvna lojaliteter och identiteter, i de somatiska och psykologiska symtom som bär förborgade trauman, men kanske främst i tystnader till följd av språkförbistring, missförstånd eller statlig censur. Novellerna är fyllda av ett slags sorgsen och karg humor, som beskrivningen av de ”tunna brev som var tjocka av problem” som släktingarna i Vietnam skickar, ”som mamma sammanfattade för mig med orden: ingen mat och inga pengar, ingen skola och inget hopp.”

I en tid med frågor om autofiktion, autenticitet och kulturell appropriering ständigt på agendan tycks det mig upplyftande med en författare som så uppenbart bottnar existentiellt, kulturellt, intellektuellt och emotionellt i vad han beskriver och precis just därför kan tillåta sig att vara motsägelsefull, dikta fritt och tala bredvid sig själv.

Share

More Reviews