Peter Fröberg Idling reviews The Refugees for Expressen.
Att en dag vakna som flykting är att vakna till ett liv man aldrig önskade sig. Peter Fröberg Idling ser Viet Thanh Nguyen lyfta fram det mänskliga bakom siffrorna i ”Flyktingar”.
RECENSION. En av de få saker jag ogillar med Viet Thanh Nguyens novellistik är att han lägger så stor vikt vid första meningen i varje berättelse. De är så uppenbart avsedda att fånga en jäktad läsares flyktiga uppmärksamhet, att de känns som ett slags beräknande knep. Något som väntas fungera lika bra på alla.
Känslan påminner om när en telefonförsäljare med falsk intimitet tilltalar mig med mitt förnamn. Effekten blir det omvända, jag känner mig inte alls som en särskild utvald individ, utan som en utbytbar del av en anonym massa.
Det är paradoxalt, eftersom Viet Thanh Nguyens berättelser i novellsamlingen ”Flyktingar” sedan gör något av motsatsen.
UNHCR räknar i år till 70,8 miljoner människor som lever fördrivna från sina hem. Siffran är trots sin konkretion helt abstrakt – det går inte att föreställa sig ens en bråkdel av alla dessa individuella öden. Men i Viet Thanh Nguyens åtta berättelser ges en handfull av dessa anonyma personer kropp – ur statistiken stiger människor, motsägelsefulla, konventionella, inte nödvändigtvis sympatiska, men alla framskrivna med ett slags varsam värme.
Viet Thanh Nguyen kom själv som barn till USA, på flykt undan Vietnamkriget. Som författare fick han ett omedelbart och internationellt genombrott 2014, med sin Pulitzerprisade debutroman ”Sympatisören”. Romanens huvudperson är en nordvietnamesisk spion, placerad som mullvad i den revanschistiska sydvietnamesiska flyktingdisporan i Kalifornien. Trots att berättaren är uppvuxen i USA betraktas han som asiat av amerikanerna. Med en fransk far är han samtidigt främmande bland vietnameser. Vilket är hans verkliga jag, bland alla dessa möjliga identiteter? Och var ligger hans lojalitet?
“Hon frågar den lille vattendroppande vålnaden: ‘Varför överlevde jag medan du dog?'”
De nu aktuella novellerna är skrivna före ”Sympatisören” och saknar romanens mer experimentella upplägg och prosa. Men trots att de har publicerats en och en i olika tidskrifter är samlingen väl sammanhållen, både stilistiskt och tematiskt. Återkommande är just frågor om identitet och lojalitet – här finns den 18-årige flyktingen med slumrande homosexualitet, här är den svarte amerikanske krigsveteranen som med sin japanska fru besöker deras biståndsarbetande dotter i landet han en gång bombade.
I novellen ”Transplantationen” ges en spelmissbrukare en andra chans, sedan han fått en levertransplantation från en trafikdödad flykting. Av ett misstag avslöjas donatorns namn och den tacksamme mottagaren söker efter de efterlevande. En son ger sig till känna, som försörjer sig på att sälja kopior av märkesvaror. En varm vänskap växer, innan även den påstådde sonen avslöjas som en bluff. Identitetskorten blandas som i ett parti poker.
Att en dag vakna som flykting är att få ett nytt liv, ett liv man egentligen aldrig önskade sig. Ens tidigare jag hålls inspärrat i det förflutna; den man är kan man inte längre vara. I novellen ”Faderland” blir en pappa internerad, fru och barn flyr till USA. Väl frisläppt gifter han om sig och bildar ny familj – den nya syskonskaran får absurt nog samma namn som den tidigare, förlorade. När äldsta dottern i vuxen ålder slutligen träffar sin amerikanska halvsyster – och alltså namne – kan de ses som en gestaltning av denna tudelning; livet man hade levt om man hade stannat, livet man fick efter flykten.
Även samlingens inledande novell, ”Mörkögda kvinnor”, gestaltar livet som man förlorade. I den får en författare (givetvis en spökskrivare, som alltså anammar andras identiteter) oväntat besök av sin lillebror som mördades ombord på båten de en gång flydde i. Hon frågar den lille vattendroppande vålnaden: ”Varför överlevde jag medan du dog?” Den döde brodern svarar kort: ”Du dog också. Du har bara inte insett det.
“Endast en bottenlös himmel återstår.”
Grundläggande för novellernas flyktingar är minnet, av livet de en gång levde, av vad de har förlorat. I vissa fall är det ett ärvt minne; det är föräldrarnas förlust som orsakar deras existentiella fantomsmärtor. Men tiden rör sig obevekligt, skjuter det som varit än längre bort i det förflutna. I novellen ”I’d love you to want me” reser ett kaliforniskt professorspar till Saigon, för att återse ungdomens kvarter. Men gatorna har fått nya namn och de har svårt att hitta sitt hus. När mannen senare blir dement börjar han kalla sin fru vid ett att annat namn.
Det påminner om de åldrade flyktingar som en gång fördrevs från sina hem, men ännu går runt med nyckeln till ytterdörren, trots att byggnaden rivits sedan decennier. Vad återstår av den man var, när varken staden eller de andra minns en? Och vem är man i så fall nu?
I novellsamlingens sista scen ges ett slags svar. Huvudpersonen står på bakgården, där hon har bränt en samling fotografier av sin familj. När allt har blivit aska kommer en plötslig vindby – hon ser flagorna lyftas av vindarna, virvla bort bortom hustaken. Endast en bottenlös himmel återstår.
